När kvällen sänkte sig som en gyllene mantel över holmen, samlades vi alla på bryggan. Glas fylldes med bubbel och små tilltugg slank snabbt ned, som om de försvunnit på ett ögonblick. Snart hördes skratt och sorl från alla håll, medan vindens vinande så smått tystnade och ersattes av brasans knaster.

Men äventyret tog inte slut där. Bastun, het som en sjömansdröm, lockade fram de mest äventyrliga själarna. Därifrån sprang de rätt ut i det svarta vattnet – havet som höll en kyla på 12 grader och ett löfte om uppfriskande mod. Som gamla sagohjältar dök de och återvände till värmen med rosiga kinder och skratt som ekade mellan kobbar och skär.

När mörkret slutligen lade sig och stjärnorna började tindra som fyrar på himlavalvet, samlades vi kring glöden från grillen. Där utbyttes historier – om seglatser långt bortom horisonten, om stormar och stilla fjärdar, om gamla båtar och drömmar som aldrig rostar. Skepparhistorierna band samman oss, som nattens svarta tråd genom segelduk och saltstänkta minnen.

Så blev helgen på Skepparholmen mer än bara en samling seglare – den blev en saga i sig själv. En saga om vänskap och äventyr, där vinden och vågorna sjöng i takt med våra hjärtan.